Rubriken skrämmer mig något otroligt. Jag planerar och längtar ständigt efter det jag planerat. Jag glömmer att jag faktiskt lever nu också. Det är kanske inte skrämmande just nu, men när halva livet har gått och man fortfarande sitter där och planerar det som ska ske härnäst då har man faktiskt planerat bort halva livet utan att till fullo leva det. Jag känner mig vilsen för det känns som om jag aldrig kommer nöja mig med det jag har. Jag har väldigt mycket nu som jag borde uppskatta mycket mer än vad jag gör. Men jag uppskattar det inte. 

 

- NL